Igår var min lilla prinsessa här på middag. Jag lagade kött med rotfrukter i ugn som jag strödde sesamfrön över innan servering. Och en sås på Smetana (blandning mellan creme fraise och gräddfil), soja och tryffelolja.
För ovanlighetens skull kom vi in på vårt favoritämne, k ä r l e k.
Igår kom vi fram till att vi är väldigt olika när det kommer till denna grej. Den ena är synisk och tänker att det är bättre att avsluta allt innan man blir sårad om man känner att han inte är på samma nivå som en själv medans den andra sa ''jag kör alltid tills det går i kras''.
Hur gör ni? Vad tycker ni?
Om man träffar någon som inte verkar helt hundra. Stannar du kvar och kämpar? Krigar du för honom då eller har du inställningen att ''jag tänker inte kämpa, är det rätt så är det lätt'' (=EGENTLIGEN ''jag lägger hellre ner nu och blir lite ledsen än att bli riktigt sårad om några månader'')
Finns såklart inget rätt eller fel i det här ämnet men jag är väldigt nyfiken på hur ni tänker. Hur skulle ni göra?
puss mina små älsklingar.
