Födelsedag x tre. 

Idag är ingen vanlig dag! Idag är det dessa tre kompisars födelsedag(sfest)! 

Har någon bild på mig och Ludde också men orkade ärligt talat inte leta. Ni får följa på InstaStorie hela denna dag! Dondasha heter jag där! 

Dashas insamling till SOS BARNBYAR

Detta inlägg är ett samarbete med SOS BARNBYAR

Inget barn ska behöva växa upp ensamt, det kan vi alla vara överens om va?

Minns ni när man var liten och vaknade på natten av något obehagligt och den där sekunden när det är mörkt i rummet och man känner sig ensammast i hela världen tills ens förälder kommer in och tänder och frågar med den mjukaste rösten de kan, om man drömt något läskigt?

Tänk om man inte har någon att ropa efter i mörkret? Tänk om ingen kommer hur mycket man än skulle skrika?

Prick så är det för ungefär 220 miljoner barn i den här världen. Men SOS Barnbyar jobbar på detta hela tiden. Långsiktigt och helhjärtat så att dessa barn ska få en familj och en trygghet att växa upp i.

För att stödja deras arbete har jag startat en helt egen insamling! Har jag Sveriges mest givande följare? Öppna hjärtat och tänk på att varenda krona räknas. Kan du avvara 10 kronor är det magiskt, kan du avvara 500kr är det fantastiskt. Skulle alla ni som läser bloggen donera 10kr skulle vi tillsammans samla ihop 300.000kr. Hur härlig känsla? Allting räknas!

Ni kan antingen överföra genom bank och då går ni in på min egna insamlingssida
HÄR eller så swishar ni till nummer 1233200714. 


Bild 1: Dashis tre dagar gammal i Mammis famn <3
Bild 2: 10 månader tränar på potten (tänk att jag var blöjfri när jag var 16 månader.) 

TACK ALLIHOPA.

Vilken respons på förra inlägget… Alla sms och alla kommentarer här. You guys <3.

Ja men nu vet ni och livet är helt upp och ner. Nu när hon varit så himla dålig vet jag ju att detta inte är sjukdomen som gjort henne såhär illa utan det är giftet. Det är en tröst. Idag tog vi en promenad i solen på tio minuter och det var väldigt mysigt.

Jag minns för några veckor sedan när hon frågade om det hade börjat blomma ute, om träden äntligen hade blivit gröna eller om de fortfarande var lövlösa (mamma bor i ett höghus så man ser bara toppen på en tall). Då hade ett träd här utanför börjat blomma så jag sprang ner och fotade det åt henne.

Jag förstod tidigt att vi måste såklart skratta och försöka leva igenom alla sår och smärtstillande. En sak som varit ett genomgående skämt här hemma är att mamma vägrat köpa en diskmaskin (fråga inte, varit skogstokig över detta) hon tycker den är ”ful” och skulle ”låta så förfärligt”. Så när vi bestämde att jag skulle flytta in sa jag att nu åker det in en diskmaskin men hon vägrade ändå… Så jag har skojat om denna disk hela denna tid att jag under dessa fyra månader diskat mer än vad jag gjort i hela mitt 31-åriga liv. Då har vi kiknat av garv.

Hehe fyfan vad jag hatar att diska? Det är verkligen hädiskt tråkigt.

En annan sak jag kom på igår jag ville tillägga. Nu jobbar jag på som vanligt. Nu är det inte riktigt några konstigheter alls. Men precis när vi fick veta så fick jag förfrågan om en massa events och då tackade jag ju ja till dem för läkaren hade sagt att mitt liv borde fortsätta som vanligt. Och det var väldigt ansträngande att åka med mamma fram och tillbaka till sjukhuset varje dag samtidigt som jag bollade tre events och sen bloggen, podden och Stadsdel också. Men nu när hon bara här hemma och man har på något sätt anpassat sig (kan man säga så?) till detta livet, så man är duktigare på att planera och strukturera upp det.

Cancer.

Cancer.

Bara ordet får mig att må så jävla illa.

Den 29 januari förändrades hela mitt liv, existens och världen bokstavligen vändes upp och ner. Man förstår inte riktigt vad det betyder när ”världen vänds upp och ner” förens man känner hur den gör det.

Min mamma,

min älskade, fina, varma och den mest omtänksammaste människan jag känner kommer hem till mig med sin kompis Viktoria (som ni sett en hel del här i bloggen av sen dess) och berättar att hon fått cancer.

Först förstår jag ingenting, jag frågar vad hon säger och vad hon menar och sen går jag in i någon form av chock. Jag minns ingenting från de två veckorna som följer för det enda jag kan tänka då är ”Hon kommer dö, hon kommer dö hon kommer dö”. Men sen gick jag in i fas två. När jag började prata med några få nära utvalda vänner om detta och inser att hon såklart inte alls kommer dö? Vi kommer klara detta tillsammans för ärligt talat – det finns inget annat alternativ?

Jag har bara henne.

Mamma har en väldigt ovanlig cancer som endast drabbar ca 150 svenskar per år (jämfört med bröstcancer som är ca 9000 per år) och förut så tog denna behandling månader men en vecka innan hon diagnosticerades så ändrades behandlingsformen och istället för att ta cellgifter + strålning och tabletter var för sig i taget så har man slagit ihop allting på sex veckor. Tror inte ni kan föreställa er i er vildaste fantasi hur en människan kropp mår när man bokstavligen pumpar den med gift (för det är vad cancermedicin är) tills den nästan lägger av och då trycker läkarna på stoppknappen. Jag minns en av de värsta dagarna var när hon var så svag att de beslutade att ge henne en akut blodtransplantation. De smärtorna hon gått igenom… Önskar dem ingen människa på denna jord.

Jag flyttade in i mitt barnrum hemma hos mamma i mitten på februari och har bott här sen dess. Så de dagar bloggen uteblivit är för att jag helt enkelt inte haft någon annan kraft än att ta hand om henne och jobbet. Vilket var en annan extremt ångestfylld grej. Vi var och träffade läkare och sköterskor inför mammas behandling och de sa till mig ”Hur livet än känns är det viktigt du lever på som vanligt, jobbar och träffar vänner” – det är det sämsta tipset jag fått. För jag tog på mig massa jobb när det var som jobbigast och hur ska man låtsas som ingenting när allting är helt annorlunda? Det var hjärtskärande. Så av min erfarenhet, ta inte på er massa jobb om ni är i samma sits… Tvärtom.

Bloggen har också uteblivit i brist på material. När jag bara varit här har jag inte velat fota mig eller mammas lägenhet så ni skulle ”fatta”. Att ljuga för er och upprätthålla en fasad har varit otroligt jobbigt. Men faktum är att mamma ville först inte att någon skulle veta. Och speciellt inte att jag skulle skriva om det och det måste man respektera, även fast jag har tyckt det varit jättejobbigt att inte skriva om det hemskaste jag varit med om i mitt 31-åriga liv?

Nu är i alla fall behandlingen över och hon håller på att återhämta sig sakta… Vissa dagar är bättre och lättare än andra. Vi vet inte resultatet av behandlingen än det får vi veta om några månader men nu vet ni i alla fall varför jag kanske varit kort och surig när ni tjatat ”om vad som hänt” för det har inte varit min hemlighet. Att ta ordet cancer i samma mening som mamma ger mig fortfarande kräkreflexer. Bokstavligen. Inte som man bara ”säger”. Jag vägde mig häromdagen och jag har gått ner tio kilo sen januari. I början var det ju meningen men senaste tiden har jag inte tänkt på det mer än gått mina powerwalks som jag alltid gjort men jag tappar matlusten väldigt snabbt. Händer minsta lilla grej med mamma så är den som bortblåst. Mår illa bara av tanken. Alla frågar ”vad jag gjort” och nu vet ni vad jag gjort. Gått igenom cancer med min mamma.

Men hon är i alla fall på bättrningsvägar nu och varje dag blir hon mer och mer sig själv och med det blir jag det också. Men häpnadsväckande hur man börjar rannsaka sig själv och människor i ens närhet när livet förändras på det här viset. Vi har bara ett liv, se till att spendera det med människor du vill ha i ditt liv och se till att göra allt för dem. Man vet aldrig när de inte finns där längre…

Med detta inlägg vill jag även säga tack till alla mina människor som funnits där för mig och för mamma. Utan er vet jag inte om vi hade klart detta. För är det något som man behöver och som ger en energi när den inte finns så är det vänlighet och kärlek från ens människor.