TACK TACK TACK för alla grattis.Jag känner mig på riktigt för första gången i mitt liv helt överväldigad. Aldrig kunde jag tro att människor skulle bli så glada för våran skull. Vi är som ni säkert förstår mest av alla glada. Jag ska berätta hur allting gick till lite längre fram men först av allt vill jag prata om en annan sak.
Jag är i vecka 13 och varför vi valde att gå ut med detta i förrigår, inte tidigare och inte senare utan just i förrigår är av den enkla anledningen att vi fick tillbaka svaren från vårt NIPT–test som visade jättebra resultat. För er som inte vet vad NIPT är kan man läsa om det här, men kortfattat är det ett test som avgör om fostret är fullt friskt. Man kollar bla olika kromosomfel som tex Down syndrom, Edwvards syndrom och ungefär tio andra avvikelser. Testet kostar pengar och vi bealade 6300kr för det men det är 99% säkert och tas endast med blodprov så det är helt ofarligt för fostret och mamman.
Men tillbaka till spekulationerna.
Jag förstår givetvis att man är nyfiken om man börjar misstänka att någon är gravid och har man själv inte varit det så vet man nog inte och förstår nog inte VARFÖR de blivande föräldrarna håller det hemligt. För skulle man få missfall så är det såklart hjärtskärande… Och att sen behöva berätta det för statister i ens liv ännu jobbigare. Men tänk att man överlevt de första jobbiga veckorna när man bara vill spy och sova och är i vecka 13 och så får man veta att lilla barnet man har i magen är sjukt… Det kanske bara kommer leva till knappt sin tio årsdag? Eller så kommer det behöva tung vård hela sitt liv. Och då står man som förälder i världens jobbigaste situation. Ska man behålla det eller ska man kanske ta bort det? Vad man än väljer att göra så är det ett privat- och parets egna beslut. Men tänk att behöva dela detta med Petil och Kletil som även ska ha åsikter om detta?
Jag har fått kommentarer av er här i bloggen som undrat och jag givetvis raderat dem. Det är en sak, jag förstår att man är nyfiken. Men det finns en person, med en ip-adress som frågat kanske… 20 gånger? Det är inte längre nyfikenhet utan det är någon som tycker den kräver få veta sanningen om mitt mest privata ärende? Det är inte rätt. Ingen har någon som helst rätt till att veta om inte vi väljer att berätta.
Samma gäller alla våra bekanta som grillat våra vänner som de trott vetat om vår graviditet. Jag är inte arg men när folk upprepande gånger tycker sig ha rätten att veta om våran business och säger till våra kompisar ”Men erkänn bara” så vill jag bara berätta om detta. För detta är av de stora anledningarna till varför man håller graviditeten hemlig i början. Då ska vi inte ens tala om hur orolig man är för missfall. V a r j e gång jag går på toaletten stannar mitt hjärta ett halvt slag och jag håller andan och tänker för mig själv ”snälla hoppas det inte är blod i trosan”. Det är en oro man vill få ordning på innan man berättar för alla…
Summan är bara att jag skulle vilja lyfta en förståelse hos människor. Så de som krävt svar ska förstå varför det inte riktigt är deras ensak fram tills att de blivande föräldrarna bestämmer sig för att berätta. <3
Meeeeen.
Nu mår vår lilla baby toppen och jag är SÅ glad att ÄNTLIGEN få dela detta med er! Jag har ju såklart inte velat något annat sen dag ett för tänk att sitta och skriva om Mac and cheese när man egentligen vill berätta om världens största grej som precis hänt i ens liv? Något jag drömt om sen jag var en liten flicka?
Nu ska jag hoppsa iväg till gymmet och sen berätta om min dag i bilder från igår! Fullspäckad dag!
