Månad: november 2018

Hej på er! Ska vi köra lite frågestund?

Känns som om en hel del nya människor hittat hit och så känns det som att ni är många som är nyfikna med frågor angående kejsarsnittet.

Så vi kör på!

Jag och mallgrodan <3

Igår på morgonen bestämde vi oss för att vi skulle gå till affären som ligger ca 10 minuter bort från oss. Men sen blev jag trött och sov i två timmar till istället medan killarna kollade på tv. Sen blev klockan plötsligt 12 och då kom våra föräldrar förbi på söndagsfika. När de gick och vi samlade ihop oss, bytte blöja, ammade och sen bytte en till blöja så var klockan helt plötligt 16.30 och vi bestämde oss för att ändå gå till affären. Packade vår första skötväska (!) och kände det skulle bli skönt med frisk luft men vi var också supersugna på att testa vagnen! Längtat efter att få rulla vagnen.

Allt går bra på vägen dit och vi känner oss riktigt pirriga. Atlas är en exemplarisk unge och bara sover. Inne i matbutiken känner jag att jag behöver harkla mig. Gör det och helt plötsligt känns det som jag satt i halsen och behöver hosta.

Vilket är, beyond mordor att göra när man opererat buken. Tänk att behöva spänna magen där du har ett ihopsytt ärr på ca 10cm.

Det. Gjorde. Så. Ont.

Jag kunde inte hosta på riktigt utan bara meshosta och det gjorde ändå SÅ ont. Jag höll mig för magen och så rann det tårar från mitt högra öga för det var på den sidan något satt fast i halsen. Kändes som en popcorn bit typ? Fast jag hade ju inte ätit popcorn (eller något alls för den delen) och så öppnade jag en flaska vatten i butiken men det gick ändå inte bort. Försökte minihosta igen men skrek till av smärta.

Smärtan där kan jag beskriva som om snittet sprack upp. Exakt så kändes det. Fick panik. Riktig panik. Viskade till Douglas genom smärtan att vi måste hem nu, kanske tom åka till akuten för jag kanske har haft sönder såret. Som tur var hade vi elsparken med oss (ifall det skulle blivit för ansträngande för mig att gå hela vägen) så vi kom hem på nolltid. Jag satte mig i soffan och grät. Ringde Danderyd och avdelningen jag legat inne på och de sa att de hade svårt att avgöra något på telefon (såklart…) men att jag kunde åka in till gynakuten (som ligger hos dem) för att kolla upp såret. Jag kände mest att det hade varit för jobbigt att ta sig dit, sitta i kö med en sexdagars bebis… Så vi bestämde oss för att avvakta. Jag värmde en gelekudde och inte tagit bort den sen dess. Värmt på den halva natten och det känns väl bättre nu men håll i hatten vad ont det gjorde där ett tag. Trodde jag skulle svimma eller spy av smärtan. Hoppas inte man blir sjuk och behöver hosta de närmaste veckorna.

Som tur är hann jag ta några bilder innan cirkusen drog igång.

Mössa från Zara, jacka från Jofama och vagn från Uppababy modell Vista.

Vi kom på det här namnet för månader sedan. Eller rättare sagt kom en killkompis Walter på vad han skulle heta. Men sen velade vi fram och tillbaka mellan det och ett annat men detta låg oss båda varmast om hjärtat men vi var ändå osäkra. För det är världens största grej, att namnge en människa!

Men vi älskar namnet och hoppas att Baby kommer älska det lika mycket som mamma och pappa gör.

Säg hej till våran älskade ATLAS.

My oh my vad glad jag är att det är ordning och redo på amningen. Det första Baby gjorde när de la honom på mitt bröst på uppvaket var att suga tag i min bröstvårta och suga på för kung och fosterland.

Jag hade ju bestämt mig för att jag verkligen ville amma. Jag hade fått höra många skräckhistorier och framför allt smärtan med amning och att ”får se om du klarar av det”… När man får det upplagt på det viset blir man såklart vettskrämd. Men jag hade gett mig fan på det och när han var så duktig och såg tag i bröstet på en gång blev jag riktigt peppad (BTW! Hur coolt är inte allting? Att det ligger i hans natur att redan kunna suga när han föds? Är så fascinerad av graviditeten).

Efter den lilla boosten på uppvaket gick resten av amningen likadant på BB. Det gick bra för oss! Ibland gjorde det lite ont men jag lärde mig snabbt hur han skulle ta bröstet så det inte skulle göra ont och nu känns det bara när han tar de första sugen. Liksom när han ”sätter greppet” och vakuumet kommer igång. Då KÄNNS det men inte oumbärlig smärta som jag stod givakt för. Sen har bröstvårtorna blivit lite ömma ett par gånger då har jag satt på något som heter ”Multi-MAM-kompresser” som jag fick tips av här på bloggen (<3!!) och de lindrade på direkten! Nästa gång, dvs efter ca 2-3 timmar när jag ammade igen på det bröstet så var bröstvårtan inte öm längre. Dessa finns på alla apotek. Rekommenderar dem för alla som läser detta och ska eller håller på att amma.

Det som dock gör ont just nu är att mjölken rann till för några dagar sen och innan Baby har ”lagt sin beställning” som de på BB så fint kallar det för är de sprängfyllda. Och väldigt hårda. Det gör däremot lite ont. De är så ömma. Och man får inte pumpa för då tror kroppen mitt barn behöver mer mjölk än vad den gör… Ni fattar. Men det gör ont. Men det ska släppa nu snart så fort kroppen fått in den sk beställningen. Men jag värmer värmekuddar och duschar brösten med varmt vatten och det hjälper lite.

Men en sak ingen sagt till mig om amning är hur mysigt det är? Jag älskar hela grejen med amning. Det är coolt och vi är så nära varann när vi gör det. Jag älskar att amma. Väldigt glad jag gav mig fan på att göra det!

Jag tror inte någon här inne har kunnat gå miste om hur kär jag är i min pojkvän? Hur mycket jag älskar denna fantastiska människa? Jag trodde inte det gick att älska någon så mycket som jag älskar honom men för fyra dagar sedan kom en ny människa in i vårt liv och kärleken jag känner till Douglas tack vare Baby är… Jag vet inte hur jag ska beskriva den i ord? Jag trodde inte det var fysiskt möjligt att bli mer kär i en människa än vad jag tidigare var men vi har nått en helt annan dimension av ”kär” senaste dygnen.

Jag är så imponerad av hans sätt att vara just nu. Hans sätt att vara pappa. Det är det finaste jag upplevt under alla mina 32 år. Och så gullig och omhändertagande han varit mot mig dessa sjukhus-dagar är bara wow. Mindblowing!

Igår när Baby somnade på hans bröst grät jag. De är så fina ihop. Douglas har blivit en ny människa i mina ögon. Han är otrolig. Att få barn är otroligt. Livet är otroligt. Jag är så tacksam att jag får uppleva detta. Tack LIVET! Och tack Baby för att du valde oss. För att du kom och gjorde oss till en familj.