Vad hände med tiden? Vi hade så himla lång tid på oss att flytta ut ju. Lite mer än fem månader. Sen sa det bara poff och helt plötsligt står vi där det nu är mindre än en vecka kvar.
Greps av ångest igår. Vet inte om det var separationsångest eller stressångest men något greps jag av i alla fall. Blev ledsen för detta är ändå en lägenhet med några av mina absolut finaste minnen i livet… Älskade Atlas föddes ju här. Det var i detta vardagsrum vi hängde ca 80% av den första tiden och bara va.
Jag vill ju inte bo här längre men önskar bara att vi flyttade in i vår lägenhet på en gång och inte hade åtta veckors mellanboende men det kommer vi såklart också överleva men blev lite för real igår… Luften gick ur mig…
Men inte så att man kan göra något åt detta!! Bara bita ihop och blicka framåt och uppåt. Nu kickar vi igång den officiella FLYTTPACKNINGSHELGEN.
Vi är i exakt samma sits som er fast vi har inemköpt något nytt och har en 6 månaders bebis. Min Karl uttryckte det som att detta är ett äventyr och det är så man måste se på det. Det är bara TID och tiden går ju alltid! Så håll ut, snart är ni framme
Vet hur det känns. Är på sluttampen av 8 MÅNADERS mellanboende och vi får nya nycklarna om en vecka. Har bott hos svärisarna sen mars. Känner varje dag att jag måste bort härifrån så längtar såååå mkt nu.
Har du för avsikt att besvara frågorna som ställdes när du bjöd in till frågeställningar ang lägenhetsförsäljningen?
Javisst jag gjorde det i en Youtube 🙂