Hur fint är det inte att ha dessa bilder? Kommer aldrig glömma hur förväntansfull jag var på första bilden. Hur kommer han SE UT. Hur kommer förlossningen utspela sig? Hur kommer livet bli med Baby? Kommer det bli Atlas eller kommer vi kanske ändra oss när vi väl ser honom? Det var så många frågor. Och nu när han är här och varit här ett tag så känns allting så himla självklart. Det att fick namnet Atlas och att just denna lilla människa är hälften Douglas och hälften jag.
Det är så coolt för det spelar ingen roll hur jobbig dag/kväll/natt man haft när han bjuder på ett leende och vill trycka sin lilla kind mot min kind och ligga där så är allting förlåtet och glömt. Vilket skrik i 2 timmar? Ett leende i en halv sekund och inget annat spelar någon roll.
