Vi har haft en så rolig helg fylld med kärlek och en stor 30-årsfest. Atlas sov hos mormor på lördagen och när han somnade ikväll ville jag se något lätt och glatt. Gjorde uppenbarligen inte min research rätt för jag bestämde mig för att vi skulle se ”En komikers uppväxt”. Den var ju så rolig på trailern?
Men ack så fel för den var så stark. Grät grät grät mig igen en hel timma typ. Men den handlar om barn och hur jävla elaka barn kan vara… Mobbning. Det är verkligen något fruktansvärt. Varför är man elak mot någon annan? Och det värsta med att vara barn, eller en ung tonåring är att man inte har något konsekvenstänk. Man tror att livet bara är just här och nu.
Men jag skulle vilja krama om alla barn och ungdomar som känner att livet är mörkt eller kämpigt eller bara väldigt ensamt – DETTA ÄR INTE HELA LIVET! Det du lever nu är en sån liten liten procent av vad hela livet är. Jag har inte ens levt 1/3 av livet. Förstår ni hur lite ni har levt. Håll i er och kämpa på!
Vi stängde av filmen för en timma sen men jag ligger och hulkar här i sängen medans jag skriver detta inlägg. Tänk att man har en sån här glad och gullig liten bebis som växer upp och sen inte vill leva längre för att någon annan har bestämt sig för att han är ful? Och även känner för att uttrycka sin tanke?
Nej men det gör mig så ont ända in i själen. Stackars älskade barn. Jag lovar att livet blir ljusare och gladare. Håll ut bara. Efter skolan behöver du aldrig mer se dessa människor. Jag tycker att om du vågar borde du prata med en vuxen om detta. Kanske ett syskon eller en lärare eller föräldrar såklart.
Tänk på att alla har rätt att vara precis som man är och man är bra som man är! Varesig man gillar lika eller olika saker som någon annan.
Vill du prata med någon om hur du mår och är barn kan du alltid vända dig till BRIS! På dagen kan man chatta med en vuxen där <3.