Såhär ser man ut när man gråtit i ungefär ett dygn.
Allt startade med en jobbig morgon igår och sen följde hela dagen av ångest och så bestämde jag mig för att åka hem en dag tidigare. Eftersom jag köpt inte ett par utan två par skor till Douglas och ett par till mig själv + annat krams gick min resväska knappt-knappt att få igen. Så jag fick komplettera packningen med en papperskasse. Men då hade jag redan min stora handväska + liten handväska så när jag åkte hemifrån gick det lite för fort… Jag insåg att jag glömt Chanel:en med passen i hemma. Och det var 1 1/2 timme hem igen och planet skulle gå om 2 1/2. Mamma var på en kompis lantställe och jag satte mig i en taxi tillbaka och började gråta så hårt att jag fick kippa efter luft ibland för att inte svimma.
Jag vet att det ”bara” är ett plan men det symboliserade så mycket mer egentligen. Jag har för det första aldrig missat ett plan? Aldrig glömt ett pass hemma. Sådant där händer inte mig, det är beyond ordning och reda på det här torpet. Men jag hade haft en jobbig dag och redan grinat som en flodhäst och när detta hände tappade jag det och hela vintern och våren kom upp och gjorde sig påmind.
När manna blev sjuk var det som om jag stängde av allting. Jag var tvungen att bli så fokuserad och stark och hålla huvudet uppe och vara glad och positiv och den som förde oss framåt i livet. Egentligen gick jag ju sönder inuti men det syntes knappt utåt för det fanns inte utrymme för det. Mina ”känslor” liksom? Vad ÄR ens det när den absolut viktigaste människan i mitt liv precis fått en livshotande diagnos?
Men sen vände allt. Väldigt tvärt. Douglas kom in i mitt liv och mamma blev sakta men säkert starkare och solen kom med våren och livet gick från en kall och grå dimma till rosa fluffiga moln. Jag flyttade hem, låg vaken och fnissade om nätterna för vem behöver sömn när man är nykär? Energin kärleken ger är mycket mer effektiv än sömn ;-).
Och nu när jag varit med mamma en hel vecka så insåg jag nog att hon inte alls är helt 100 som jag kanske trodde, eller inbillade mig. Jag vet inte. Vi vet ju inte heller om hon är frisk. När hon är helt återställd (vilket hon inte är än) så ska hon göra ett test och se. Men det är inte förens slutet på Augusti, ungefär. Så igår när jag missade planet brast något i mig. Jag var helt otröstlig i timmar. Men antar det behövde komma upp. När man som anhörig tar hand om en svårt sjuk får man både ett akutnummer och erbjudande om att gå och prata med någon. Jag avfärdade ju det men börjar fundera på om det kanske inte är en dålig idé ändå. Ska nog ta tag i det efter sommaren.
All kärlek till dig <3 Förlorade min pappa förra året och hela vårt gemensamma liv slog mig som en chock efteråt (hur han påverkat mig på positiva och negativa sätt och det var så tungt). Var inte så hård mot dig själv, du har krigat hela våren och när känslorna kommer så kommer de. Gör allt snällt mot dig själv du kan komma på, kramar <3
<3
?
Jag fick diabetes typ1 när jag skulle fylla 20 (är 23 nu), och när jag fick reda på det så hade jag varit i USA, gått ner 15kg på 1½ månad, blev medvetslös på ett plan hem och eftersom det var mellanlandning i London så låg jag på IVA där i en vecka.
När jag kom hem, så fick jag också en samtalskontakt som jag kunde gå till. Jag avfärdade det, gick dit en gång för att se vem det var osv. Men kände mig inte redo. Efter ca 1 år var jag redo att ta tag i det, och jag trodde aldrig att jag skulle säga att det har hjälpt mig men det har faktiskt gjort det.
Mer än vad jag trodde från början.
Det är ok att bryta ihop ibland, och gråta för att man har glömt passet. Tycker det är bra att du funderar på att ta tag i att gå och prata med någon, man ska göra det när man känner sig redo för då är man mer mottaglig för hjälpen. Kram till dig <3
Tack fina Elin för ditt svar <3
???
Åh Dasha, fyfan vad tungt. Man måste nog låta sig själv vara riktigt ledsen och förstörd, men det är svårt. Jag förlorade min mamma i cancer förra året – totalt oväntat, hon fick väldigt ont från ingenstans, sen en diagnos och sen dog hon två veckor (!!) senare. Efter det fanns det ingen möjlighet att totalt bryta ihop för jag var så orolig för min pappa och lillasyster och antagligen för att jag tryckte undan allt. Nu nästan ett år senare börjar jag känna att det brister och att det riktiga sorgearbetet får börja. Detta tror jag är svårt för många runt omkring att få att gå ihop. Jag jobbade tex som en galning direkt efter mammas bortgång, var ganska aktiv och träffade folk etc. Men nu vill jag nästan inte göra någonting och har otroligt svårt att fokusera på jobbet. Det jag försöker säga är att det känns som att det från omgivningen sett och kanske även enligt mig själv varit mer ”normalt” om jag varit förstörd förra året och inte kunnat presetera på samma nivå jobbmässigt då etc. Men det händer nu istället och så får det väl vara, även om jag också är frilans och inte direkt kan ta jätteledigt just nu även om det skulle behövas… Jag ska också gå och prata med någon även om jag drar mig otroligt för detta – hoppas du hittar någon bra som kan stötta dig. Men framför allt hoppas jag så himla mycket att din mamma blir frisk!!! Styrkekramar
<3
Jag vet precis hur det där är, när man har varit stark lite för länge. Och vet du? Att prata med någon är inte alls en dum idé <3 Det kan vara svårt i början, ibland krävs det kanske bara att man går några få gånger, men det är guld värt att bara 'få det ur sig'. PUSS!