Vilken respons på förra inlägget… Alla sms och alla kommentarer här. You guys <3.
Ja men nu vet ni och livet är helt upp och ner. Nu när hon varit så himla dålig vet jag ju att detta inte är sjukdomen som gjort henne såhär illa utan det är giftet. Det är en tröst. Idag tog vi en promenad i solen på tio minuter och det var väldigt mysigt.
Jag minns för några veckor sedan när hon frågade om det hade börjat blomma ute, om träden äntligen hade blivit gröna eller om de fortfarande var lövlösa (mamma bor i ett höghus så man ser bara toppen på en tall). Då hade ett träd här utanför börjat blomma så jag sprang ner och fotade det åt henne.
Jag förstod tidigt att vi måste såklart skratta och försöka leva igenom alla sår och smärtstillande. En sak som varit ett genomgående skämt här hemma är att mamma vägrat köpa en diskmaskin (fråga inte, varit skogstokig över detta) hon tycker den är ”ful” och skulle ”låta så förfärligt”. Så när vi bestämde att jag skulle flytta in sa jag att nu åker det in en diskmaskin men hon vägrade ändå… Så jag har skojat om denna disk hela denna tid att jag under dessa fyra månader diskat mer än vad jag gjort i hela mitt 31-åriga liv. Då har vi kiknat av garv.
Hehe fyfan vad jag hatar att diska? Det är verkligen hädiskt tråkigt.
En annan sak jag kom på igår jag ville tillägga. Nu jobbar jag på som vanligt. Nu är det inte riktigt några konstigheter alls. Men precis när vi fick veta så fick jag förfrågan om en massa events och då tackade jag ju ja till dem för läkaren hade sagt att mitt liv borde fortsätta som vanligt. Och det var väldigt ansträngande att åka med mamma fram och tillbaka till sjukhuset varje dag samtidigt som jag bollade tre events och sen bloggen, podden och Stadsdel också. Men nu när hon bara här hemma och man har på något sätt anpassat sig (kan man säga så?) till detta livet, så man är duktigare på att planera och strukturera upp det.
Din mamma är nog otroligt stolt/glad/tacksam över att ha dig vid sin sida. Det skulle jag varit om jag var hon! Inte alla som sätter sitt liv paus även om man tycker det är självklart. Jobbar som ssk och många får gå igenom så mycket ensamma. Cred till dig. Se till att någon finns där för dig också när du kommer behöva det. För det kommer du!❤️ Massa kärlek och kramar till er!
Det är så otroligt fint att du delar med dig av detta, som är något av det värsta en människa i ens närhet kan drabbas av. Min bästa vän har cancer och jag känner igen precis allt du beskriver! Och som du säger, på något sätt så ”lär man sig” att leva med denna nya situation och man lär sig att skratta igen, vilket jag tror är otroligt viktigt, skratt läker! Heja dig och din mamma! <3
Fina fina Dasha! Vilken otrolig dotter du är. Så jäkla fin <3
Åh, tänker på dig och håller alla tummar och tår för din mami<3
Först och främst en stor kram till dig och din mamma, ni är så starka båda två!
Sen hoppas jag att det här är okej att fråga: jag har haft flera i min närhet som har förlorat en förälder, och en som nu har en förälder som är väldigt sjuk. Vad kan man göra som vän (förstår att det är individuellt, men från ditt perspektiv) när en person man står nära går igenom något sånt här? Fråga hur det är? Fråga mycket/lite? Bjuda med på roliga saker? Får man själv gråta framför den? Känns så lätt att göra fel.
Tack för en bra och inspirerande blogg! kram.
OJ svår och bra fråga. Men jag har upplevt att de vänner som faktiskt GÖR något är det som betytt mest för mig. Det är väldigt lätt att slänga ur sig ”Säg till om jag kan göra något” men att själv aktivt kanske erbjuda skjuts, erbjuda att hjälpa till att handla erbjuda att kanske göra något för att underlätta den personens vardag har jag tyckt varit de som känts mest. Och självklart får andra gråta och klaga och ha det jobbigt med. Herregud jag är fullt medveten om att allting inte kretsar kring min mammas sjukdom och att alla andra har egna liv och egna problem och detta är ju mitt ”jobbiga” inte mina vänners. Men framför allt höra av sig och erbjuda sig att göra saker även om man inte alltid får svar… Sen hur man ska fråga är nog extremt individuellt och jag hatar generellt alltid att prata om saker jag tycker är jobbiga i livet, alltid kört ”lägga locket på”-metoden men i detta fall har jag verkligen behövt prata och ventilera med mina närmaste… Fråga din kompis. Hon kommer nog svara vad som passar henne bäst <3 Kram på dig!
Jag visste att det var något sådant. Jag vill bara säga att jag förstår dig helt och hållet. Jag fick reda på att min pappa hade cancer i tjocktarmen precis efter en semester Kanada ( bor i Frankrike sedan 3 år så är inte hemma så ofta) och kände på mig att något var fel när han inte svarade i telefon. Skickade meddelande till närstående och fick luddiga svar tilllbaka, de ville inte oroa mig.. när han berättade behöll jag lugnet på något mirakulöst sätt och peppade honom. Han är friskförklarad idag men på älderboende. Efter samtalet bröt jag ihop och min pojkvän fick skrapa ihop mig. Det är så okej att låta bloggen vila tills du är redo. Jag vill bara att du ska veta att det finns så många som förstår. Tack snälla för att du delade med dig ( jag bröt ihop månader senare under en firma resa, men som tur var hade jag en mycket bra vän som höll ihop mig). All kärlek och styrka till dig och alla oss som haft någon/några närstående som drabbats av någon elakt sjukdom ❤️
Dasha! Du är en av mina favoritbloggare och jag känner verkligen med dig i denna fruktansvärda situation då min pappa fick cancer förra året, han mår bra nu och jag hoppas så innerligt att det stannar så<3 tänker på dig och din mamma och hoppas att hon blir bättre!! Det bara måste hon bli!<3
Åh. Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver! Min mamma fick bröstcancer för 8 år sedan (jag var 21) men jag fattade det typ inte? Det kändes som en film, att detta hände någon annan? Jag var aldrig liksom orolig konstigt nog. Jag hade precis flyttat hemifrån så jag såg henne inte varje dag (åkte hem en hel del helger osv såklart) men den där tiden av cellgifter och strålning minns jag inte alls. Det är ett halvår av mitt liv som jag inte minns, det är märkligt hur kroppen/hjärnan gör det mot en? En sak som mamma sa som var så viktigt för oss barn var att ”Jag blir inte friskare för att ni sitter brevdiv min säng och ser på mig. Jag vill att ni ska göra roliga saker och jag följer med på det dom dagarna som jag kan”
Det var så befriande att höra det från henne och vi barn hade det i bakhuvudet hela tiden fastän att allt kändes dåligt hela tiden.
Hon blev frisk då, men nu i januari fick vi beskedet om att det har kommit tillbaka… Nu sitter det inte i bröstet utan i levern, lungorna och skelettet.
Denna gång krashade hela min värld. Jag kunde inte sluta gråta och jag tänkte bara på hur jag och mina syskon skulle klara av detta nu när hon skulle försvinna… Denna gång kändes det som att det var slutet.
MEN så kommer fas 2 som du skriver. Fas 2 är underbart. Man får hopp igen, lugnar ner sig, ser ljuset. Du och jag är i fas 2 Dasha, och jag kommer tänka på dig varje gång jag har en dipp. I allt skit är det ändå lite skönt att veta att någon där ute tänker på en och vet vad man går igenom. <3
Åh nej. Kära D vad ledsen jag blir för din skull. Hemska hemska sjukdom, att man som människa ska behöva gå igenom allting en gång till? Är helt otroligt overkligt? Ska tänka på dig och din mamma med <3