Alltså. Är det såhär livet ska vara nu? Att man går runt och är orolig mest hela tiden eller är det bara jag? Igår somnade Baby 01 så jag tänkte jag skulle chansa och bar in honom i sovrummet då. Så somnade jag och vaknade med ett RYCK 06.30. Han hade inte vaknat en enda gång under natten? Jag ammar ju honom varje 2-3 timme ibland var 4e timme på natten men det har aldrig gått 7 1/2 timme? Trodde han inte andades.
Men efter konstaterat att han var ok så kände jag hur brösten ville explodera. Gjorde så ont i dem. Tänk att de inte tömts på så många timmar? Så jag stoppade en tutte i hans mun och så åt han i sömnen utan att vakna? Väldigt praktiskt. Så jag somnade om men sov väldigt oroligt… Vaknade varje timme och la handen framför hans näsa för att känna hans andning. Sen vaknade han klockan 10 (!!!) och ville ha mat igen.
Men han sov alltså 01-10? Hur sjukt är det inte? Och hur sjuk är man som person när man aldrig är nöjd? Hehe. Jag skulle ju såklart nöjd om han skulle bestämma sig för att sova såhär men blev orolig imorse. Smsade med lite kompisar och en av dem sa ”Bebisar är märkliga varelser, alltid är det nått!” då blev jag lite lugnare.