Varje gång jag skriver om något som är tungt eller jobbigt med Atlas kommer det ett gäng sådana här kommentarer, där det hintas om att Douglas bokstavligen inte hjälper till med Atlas.
Och så är verkligen inte fallet älskade läsare! Jag förstår att det såklart är omöjligt för er att gissa er till hur saker är när man bara beskriver 1% av hur livet ser ut… Det är mitt fel, jag ska försöka bli bättre på att måla upp verkligheten.
Men såhär ser vårt liv ut.
Douglas klocka står på 05 varje vardagsmorgon, och det är enbart för att han ska komma iväg tidigt för att kunna komma hem tidigt till oss. Atlas lägger vi mellan 18.30 och 19.30. Douglas kommer hem vid ca 17 för att få några timmar med honom. På helgen tar han en morgon och jag en morgon så båda får ”sova ut” en dag. Eftersom jag helammar och 7/10 gånger är det de som tröstar Atlas när han vaknar nu när han är sjuk är det bara jag som kan ”ta honom” men när inte bröstat fungerar 3/10 gånger tar Douglas ”över” och vaggar honom. Varje gång jag kör saltlösning och NÄSFRIDA hjälper Douglas till och assisterar men det är alltid bröstet efteråt som lugnar. Så jag vill bara en gång för alla berätta att jag tycker Douglas är en fantastisk pappa till Atlas. Fantastisk!
Sen är det skillnad på mamma och pappa, jag vaknar när jag hör att Atlas tar ett annat sorts andetag än han gjort minuterna innan. Det gör inte Douglas. Jag tror det är genetiskt, han har ju varit en del av mig i nio månader. Snart är han inte alls sammankopplad med mig längre men mamman har ett annat sorts band i början än vad pappan har. Så är det bara.
Nu ska vi ha en myslördag som innehåller rensning av vinterkläder här hemma. Så nu får det fan inte komma mer kalla dagar, okej? Är ni med på den eller ♥️
