Månad: augusti 2019

Fy fan vad jobbig grej att råka trilla in på en ny serie man blir besatt av för sent på kvällen.

Vi tittads klart på FARANG ikväll. Den var väldigt bra i början och mitten nen slutet är lite svagt faktiskt men helt klart sevärd om man gillad Krim.

Sen såg jag en kompis instagram story där hon skojade om att hon sett serien Euphoria och ba ”Sett ett avsnitt av Euphoria och vaknade såhär” så hade hon riktigt glittrig ögonskugga och så minns jag att jag sett trailer för denna serie och den handlar om en tjej som missbrukar droger, går på high school och så är det mycket skimmer, disco och sånt som tilltalar detta glittriga hjärta. Så jag satte på första avsnittet och… Serien känns väldigt glad i början men blev mycket mycket mörk mycket mycket snabbt. Jag fick ångest av slutet på första avsnittet så var tvungen att se hur det skulle spela ut sig i avsnitt två. Sen var det prick samma känsla i avsnitt två så avsnitt tre kom på. Och helt plötsligt var klockan 23.30 och mitt barn vaknar 05 så ni förstår ångesten som kom då och ah generellt har det varit mycket jobbigt och ångest senaste tiden så triggern för ångest för tillfället är inte stor om man säger så.

Men jag stängde i alla fall av, mitt i avsnitt tre. När det var happy times. Får sova under varje sovstund Atlas har imorrn. Och sen lägga mig supertidigt imorrn kväll. Nu ska jag bara googla upp några bilder från denna serie till er och så ska jag även säga att alla har så fina kläder och så fint smink. Är kär i detta i serien. Men historien är ångest.

Äter ni ofta middag framför tvn?

Jag vet många som gör det och jag tycker alla familjer får göra precis som de vill men i vårt hem äter vi aldrig middag framför tvn. Det är väldigt väldigt sällan vi gör det. Jag tycker det är viktigt att sitta ner, utan mobiler och andra distraktioner och dela middagslugnet med den man älskar. Så kan man prata om dagen och kanske om morgondagen och berätta vad man tänker och känner och allt det där man missar om man kollar på en serie samtidigt.

Jag ser fram emot att göra samma sak när Atlas kan prata och berätta om sin dag. Ska bli så mysigt att höra vad de ätit för lunch på förskolan och vilka han lekt med och vad han önskar för middag till helgen.

Jag och Douglas har en regel här hemma som vi försöker eftersträva varje vecka. Och det är att vi sitter ner och äter middag tillsammans minst tre dagar i veckan. Och då räknas det inte framför tvn ;-))). Men en helgkväll är det ju såklart as skönt att smälla någon grisig pizza rakt i soffan. Så vi gör ju det med men jag tänker det är viktigt att se och höra varann i en relation.

Hur gör ni? Hur tänker ni kring att hålla relationen alive och kärleksfull? <3

Wow. Vilken måndag mitt i livet.

Min kompis Kalle, som äger Punk Royale (vänligen googla om ni inte känner till) är en av delägarna i en av Stockholms coolaste, sjukaste och festligaste restauranger i stan!

De som följt mig länge här i bloggen känner nog igen dem. Jag har självutnämnt mig till deras första fan! Fann dem i Åre för många år sen och blev förälskad i deras hantverk. För deras matlagning är precis just det, ett hantverk. Väldigt god mat. Och deras tanke med deras resturang är att äta ute ska vara ”ett event”.

Igår hade de en smygöppning för deras nya krog som ligger på Banérgatan, Östermalm. Jag tog med Marc som min plus 1. Vi hade en helt underbar kväll.

Hur snabbt går tiden egentligen? Har han verkligen varit utanför magen lika länge som han var inuti? OTROLIGT jag bara. När jag var gravid sa någon till mig att man förstår hur snabbt tiden går när man själv får barn. Och ja, nu förstår jag verkligen. Tänk att mitt lilla monster är hela nio månader nu.

Gjort en video som sammanfattar denna tid och vad Atlas kan!

Vi är i en jävligt jobbig period just nu… Det började i St Tropez men sen tänkte jag att det skulle gå över ganska snabbt men ärligt känns det som om det bara blivit värre och pikar just nu? Över sju veckor senare?

Okej och vad är problemet tänker ni. Jo men Atlas är i en separationsfas. Major separationsfas… Vi snackar inte om att ingen får hålla i honom utan om någon ens tittar på han för nära brister han ut i fullständig skrikgråt. Och hehe litet sidospår – han har liksom bara ett sorts gråt. Han har hittat ett tonläge (högsta tänkbara möjliga!) och det är alltid det gråtet vad det ÄN är som hänt. Spelar ingen roll om det är för att han faktiskt trillat, eller för han är mätt och inte vill ha mer och man erbjuder en till sked eller för att han är trött. Det är liksom ambulanssirener på högsta volym no matter what?

Men okej, separationsfasen är liksom 24/7. Inte ens här hemma kan jag lämna hans sida en meter. Bokstavligen. Sitter han vid matbordet och jag ska lägga upp mer gröt börjar han skrika.

Nätterna är just nu helt olidliga. Han har ju också varit sjuk så hoppas verkligen de blir bättre nu när han nästan är frisk, men sen Grekland har han vaknat varje 20-30 minuter HELA NÄTTERNA IGENOM. Varje natt. Och somnar om 8/10 gånger bara genom att ligga ansikte mot ansikte med mig. En natt väckte jag Douglas och sa att det kändes som om min axel skulle krossas för han lät mig inte vända mig om, och så låg jag ju utan kudde liksom ihopkrupen ”på hans nivå”. Då fick Douglas ta upp och ”vagga honom”, vilket man måste göra ”sittande” och inte liggande helt plötsligt? Så han sitter i ens famn liksom. Annars…. Skriks det som om vi tappat han i marken? Det är liksom inte ett missnöjt gnäll utan minsta lilla grej är liksom full on storm!

Och vagnen fungerar inte heller. Max 5 minuter sen är det… Ja, ni fattar.

Ja vad behöver jag hjälp med då?

Jo men jag fattar ju att detta är en fas och det kommer gå över. Det är bara att gilla läget men det jag vill ha tips om är tre saker:

1) Snälla hur länge ska denna separationsfas hålla i sig? I VÄRSTA FALL.

2) Hur får jag Atlas att gilla vagnen? Känner ju mig helt instängd hemma just nu..

3) ”Vi” vaknar på mornarna vid 05, då går vi upp och så leker vi lite. Sen äter han gröt och leker lite till och sen sover vi igen ca två timmar efter att han vaknat. Men dessa två timmar är riktigt jobbiga ”transportsträckor”. Han leker inte själv för jag måste vara så nära att han kan nudda mig och jag vill inte dricka kaffe för vill somna snabbt och få kvalitetssömn när vi somnar om. Så dessa två timmar är liksom bara en endaste lång VÄNTA på att han ska börja gnugga sig i ögonen. Tips på vad vi kan göra då? Vad kan jag göra då för att inte bara sitta och VÄNTA? Skulle kanske velat köra ett litet träningspass i samma rum som honom? Eller gå en PW eller… Förstår ni hur jag menar? Men inget av ovannämnda är möjligt eftersom jag måste underhålla honom. Jag låter liksom inte dagen starta utan bara väntar och känner jag måste sluta med det. För det gör ju det psykiskt jobbigare än vad det borde vara. Förstår ni hur jag tänker? Kanske bara borde ställa om dygnet och med det sagt gå och lägga mig vid 20 och då vara pigg och utsövd vid 05? Och bara starta dagen då? För grejen är ju också med alla dessa uppvak känns det ju som om jag sovit max två timmar även om jag sovit sju timmar…

Hur gör ni? Eller hur hade ni gjort?

Tur att han är gullig? Annars kanske man hade blivit koko!!!