Är detta verkligen mitt barn? Frågar mig denna fråga säkert en miljon gånger dagligen. Är så sjukt. Tänk att jag också fick barn. Tänk att jag ska vara för honom det som min mamma varit för mig hela mitt liv?
Minns att när mamma blev sjuk (för er som inte vet fick min mamma cancer för två år sedan men är helt friskförklarad nu!) precis i slutet på hennes behandling träffade jag Douglas, men innan honom minns jag att jag tänkte att ifall hon inte blir frisk så försöker jag skaffa barn på egen hand asap. Jag tror än idag, att ifall hon inte hade blivit frisk hade det helt klart gjort att hon hade levt längre. Ett barnbarn. Säkert psykiskt men första barnbarnet, ny (stor!) grej i livet.
Det var väldigt jobbigt att se henne så sjuk… Hon var ju inte sjuk pga sjukdomen den upptäcktes väldigt tidigt utan pga medicinen. Hon blev proppad med så mycket gift (vilket är precis vad cellgifter är) tills henne kropp NÄSTAN la av. Då sa läkarna stopp. Och så blev hon frisk men hon var väldigt sliten av behandlingen… Åldrades tio år på fyra månader. Sen har det ju varit en lång rehabilitering MEN!
När jag blev gravid, och efter att Atlas kom in i vårt liv har hon blivit tjugo år yngre. Hon har en sån energi hon inte haft på många år. Är så glad och tacksam för Atlas, Douglas, och vår nya familj som tillkommit med Douglas.
Livet. Hur härligt och oförutsägbart det än må vara (eller inte vara) måste man hela tiden tänka kärlek.
No matter what, tänk alltid kärlek.
Vårt kärleksbarn <3
Jag minns att jag började böla av glädje när ni gick ut med er graviditet för jag tänkte direkt på din mamma, att hon hade överlevt och nu skulle få bevittna när hennes dotter fick barn. För jag hade själv precis fått min första son då och det va ALLT för min mamma som äntligen fick sitt första barnbarn.
Att mamma blev mormor är det bästa som hänt henne och jag är så glad över att jag kunde bidra till hennes lycka så jag förstår exakt vad du menar i din text <3
Vad fin text ❤️
Tack för en ärlig och kärleksfull blogg! Jag lever i en av de värsta dagarna i mitt liv just nu. För två månader sen friade min sambo och jag sa ja. Sen dess har vi planerat bröllop. Igår släppte han bomben att han nog inte älskade mig på ”de sättet” och avslutade allt. Din blogg skingrar tankarna och värmer hjärtat när de verkligen behövs. Tack för de! Ha en underbar bröllopshelg!