Ambivalent känsla.

Min lilla stora kille?

Han ser helt enorm ut på denna bild tycker jag! Ingen liten bebis utan ett barn som tar upp hela min överkropp? Hehe. Men han är verkligen en liten bebis i de flesta andra aspekterna.

Igår gjorde jag en grej så Douglas hade honom i 1 1/2 timme och hur kan man ha sådana ambivalenta känslor inför det? För på ett sätt tyckte jag att det var så skönt att bara slappna av och inte tänka på något annat än mig själv för en timma samtidigt som jag fick hjärtklappning och sådant enormt stress påslag att vara utan honom?

Jag kände verkligen aaaaaaah vad skönt i en sekund och sen ville jag bara ha honom till mig igen och kände mig halv tills jag träffade honom igen.

Är det världens konstigaste känsla? Är jag ensam om detta eller är ni fler som känner så här där ute?

16
gillar

Rekommenderade inlägg

4 thoughts on “Ambivalent känsla.

  1. Jag har tvillingar på 7,5 månader.
    Jag har börjat jobba några gånger i månaden från 6:00-14:00 då hinner jag inte tänka på att jag är ifrån dom då kör jag allt jag har när jag är där har ett fysiskt jobb och det är så skönt att göra av med samlad energi. Men om jag är iväg och tex handlar, är med en vän då känner jag lite stress..Men då är det för att jag gör något för bara mig som att det är lite fult att åka iväg och lämna pappan. Men jag vet att dom har det lika bra med sin pappa då vi har haft samma ansvar dag och natt sen dom kom och kunde inte amma heller så maten har dom fått av båda. Så jag känner mig rätt bekväm med att göra något på egen hand och att det är skönt att få en paus. Så känner inte riktigt som du men det är garanterat vanligt! 😊

  2. Jag kan känna igen mig i dina känslor med stresspåslag, var likadant för mig de första veckorna. Så stressad med hög puls, jag menar hur kan min dotter ens andas om jag inte är i samma rum??! 🤷🏼‍♀️😂 Nu kan jag dock njuta till max när jag gör något utan henne, är endast stressad precis när jag ska lämna bort henne pga är farmor/mormor/moster förstå hennes tecken för hunger/trötthet etc? Dom är dock fullt kapabla, det ligger bara hos mig. Men när hon väl är överlämnad då är jag mest i stunden och njuter. Jag tänker att det är en sådan lyx att få en stund då jag inte är behövd. Att bara få rå om mig. Ladda batterierna och få sakna henn. Minutrarna innan jag är hos henne igen då längtar jag ihjäl mig 💕 Har dock full förståelse för att inte alla mammor känner så och att dom inte har behov av att få en stund själv, som jag har. Allt har sin tid.

  3. Känner igen mig till 100%. Min lilla tjej på 4,5 månad tar flaska så jag har lyxen att kunna ta en kväll för mig själv ibland. Igår var jag på middag med vänner och kom efter nattning och hade SÅ dåligt samvete? Rent intellektuellt så VET jag ju att hon har det toppen med sin pappa, att det är bra för dom att få tid tillsammans utan mig, och att det är bra för mig att få komma iväg – men ÄNDÅ kommer de där känslorna och man längtar ihjäl sig i taxin på väg hem. Tänker att det är biologiskt betingat att mamman ska känna sig halv utan sin bebis i början och att det blir lättare med tiden…

Lämna ett svar till Ia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *