Hade en frågestund på Instagram igår. Här är en av frågorna.
Det är väl självklart det är okej att säga nej och göra som man vill men jag förstår inte varför man vill leva med någon människa vars man inte vill leva med ”hela paketet” som i mina ögon ingår om man träffar någon som redan han barn. I min värld så är det väl allt eller inget?
Jag kan inte tänk mig något värre, i min vildaste fantasi att Atlas skulle få en bonusmamma som inte gillade honom? Som inte skulle vilja spendera tid med honom?
Jag har dejtat killar förut som haft barn. Då har min inställning varit att jag ska ju vara den bästa bonusmamma det barnet kan ha. Och skulle jag inte klara av det skulle jag inte varit med den killen. Stackars BARN som annars ska behöva växa upp i ett sådant hem. I ett hem man inte är älskad och önskad i?
Nu hoppas jag givetvis att Atlas kommer vara välsignad med att hans föräldrar aldrig kommer sluta älska varandra. För det hoppas jag! Men om livet inte skulle ha samma plan som jag så hoppas jag i alla fall att Atlas får en bonusmamma som kommer älska honom.
Jag personligen hade kastat en kille för mindre än så. Ska man leva ihop ska man ju vara en familj. Han ska ju inte vara ihop med mig och ”bara mig”. Utan vilja dela ett liv med mig och dela det som är mitt liv – där då Atlas helt klart spelar huvudrollen.
Fick flera sådana här kommentarer som ovan. Är detta vanligt? Kan ni inte berätta vad ni tycker om detta ämne i kommentarsfältet? Tycker ni jag är fel på det? För hård?
Du har helt rätt Dasha! Tyvärr har jag själv en ”bonusmamma” som kom in i mitt liv när jag var 16 år och hon vägrar acceptera mig och min syster. Tyvärr är min pappa alldeles för blind(kär) för att se detta men det är väldigt tydligt och flera i vår omgivning ser det också. Även om jag nu är 29 år så är det extremt jobbigt att hon aldrig frågar hur man mår, intresserad av ens liv, vill umgås (bjuder aldrig på middag så pappa kommer bort själv), inte intresserad av barnbarnen och bara pratar om sina barn och barnbarn etc. Tyvärr har man kommit till stadiet att man inte orkar längre bry sig och att man undviker att träffa henne, vilket såklart påverkar relationen med sin pappa.
Fler som du Dasha så hade världen varit så mycket finare ❤️
Det är verkligen hemskt. Jag är så ledsen för din skull <3
Vad tråkigt att höra Matilda! Sitter i exakt samma situation med min pappa och hans nya sambo som han träffade när min mamma dog (jag var 17). Det har varit många turer men nu har kontakten helt stannat av. Hon träffade min dotter när hon var nyfödd för 1,5 år sen, sen dess inte sett röken av henne. Pappa tar noll initiativ till kontakt heller så jag funderar på att bryta helt och hållet. Så sorgligt, förstår inte varför man inte väljer att se det som att man får en större familj istället för att vi typ ska konkurrera om pappas kärlek. Sjukt är det.
Verkligen! Varför inte se det som att man får en större familj? <3
Alltså det är verkligen hemskt. Jag själv har i hela mitt liv endast haft mamma och hennes sambo alltså ingen pappa som funnits där. Skulle inte min bonuspappa funnits där som en pappa vet jag inte vad jag skulle gjort? Blir så provocerad precis som du!!
Jag är själv bonusförälder till en 3åring och kom in i bilden när barnet bara var 1 år. Jag tar henne när min partner är iväg men oftast löser han det med barnets mamma istället. Dom har bra kommunikation och är flexibla så jag har inte behövt ta henne själv så mycket. Men jag håller helt med dig. Men tänker det kan vara olika beroende på vad mamman och pappan har för relation.
Hejsan!
Det var jag som skrev frågan och den var kanske dumt ställd då det är svårt att få med hela bakgrunden i den lilla lilla rutan. Vi har barnen varannan vecka och jag älskar dom. För allt för dom. Vi bor ihop och jag försörjer dom både med tid, energi, kärlek och pengar. Däremot har min partner varit på tjänsteresa de 4 senaste gångerna vi haft barnen och jag har då såklart ställt upp. När han nu skulle åka igen så kände jag bara att ”nej nu får du faktiskt planera dina jobbresor på barnfria veckor”. Det är supersvårt för mig att motivera på jobbet att jag måste åka varje dag kl 15 senast för att hämta barnen när det inte ens är mina barn.
Det har aldrig hänt förut men jag sa nej denna gång (frågade om man ev kunde prata med farmor/farfar om hjälp eller liknande). Och jag skrev frågan endast för att jag hade så jäkla dåligt samvete att jag sa nej.
Så jag håller med om allt du skriver ovan, men jag är inte sån. Och skulle aldrig vilja vara sån.
Kram
Jag förstår! Är såklart jättesvårt att formulera allt i lilla rutan. <3
Hade känt & gjort exakt samma sak som dig Caroline Sofie! Ha inte dåligt samvete! Heja dig, du är grym ❤️ /bonusmamma till 2 juveler
♥️
Tycker att det är bra att ämnet lyfts även om det inte gäller Caroline, så tack för det!
Min pappas fru har varit en del av mitt liv sen jag var 3 år, idag är jag 19. Hon sätter stopp för att jag ska få flytta in, få hjälp med körkort och bibehålla en någorlunda kontinuerlig kontakt med mina två yngre brorsor (som då hon är mamma till). Hur hon har betett har skadat mig enormt under min uppväxt. Idag kan jag tycka synd om henne.
Dock får inte glömmas, att det är den biologiske förälderns ansvar. Det är min pappa som svikit mig genom att bjuda in och tillåta henne bete sig så som hon har gjort. Det är min pappas ansvar att jag som 7åring ska känna mig älskad och önskad.
Jag bearbetar det här hela tiden då en sådan uppväxt verkligen kan sätta spår i självkänslan och synen på relationer.
Tack för att du skrev om detta Dasha!
Tack själv för att du delade med dig. Förstår att det kan sätta spår. Hoppas du kan få perspektiv nu när du är äldre <3
Jag är själv bonusmamma åt en pojke och en flicka. Har varit tillsammans med min sambo i 6 år och vi har även ett gemensamt barn. Spelar ingen roll om jag är deras mamma eller inte. Här hemma är vi en familj och jag gör ingen skillnad på barnen. Jag ”barnvaktar” gärna hans barn oavsett om han är hemma eller inte.
Fint! <3
Jag flippar av sånahär saker.
Min lillebror har en kompis vars bonusmamma inte gör mat till honom då pappan är borta och jobbar. Min förra killes bonusmamma tyckte att han förstörde hennes nya familj (hans pappa och den kvinnan hade 2 gemensamma barn), så det slutade med att pappan fick skilja sig. Han var bara hos pappan ibland eftersom de bodde 100 mil ifrån varandra. Hon kunde väsa elaka saker då pappan inte hörde. Det är så sjukt så man får ju spel.
Hej! Jag har en bonusmamma som varit i mitt liv sen jag var fyra år, är idag 24 (!!). Hon vägrade flytta ihop med pappa om hans tre barn (alla under 15) bodde kvar hemma. Hon flyttade in när jag gick i gymnasiet och kastade en dag ut mig. Hela mitt rum hos pappa stod ihoppackat i en släpkärra hemma hos mamma. Hon har förstört vår relation med vår pappa då han är alldeles för konflikträdd och inte förstår att han kan göra skillnad och faktiskt ta ett val. Han har idag ingen kontakt med sina två äldsta barn (eller sina barnbarn), och jag börjar göra mer och mer för att bryta med honom då hans barn uppenbarligen inte är prioritet hans liv. Det är mitt livs största sorg, att mina barn inte kommer ha en morfar som bryr sig eller att jag inte har kvar min pappa. Som tur är har jag världens finaste bonuspappa som har gjort allt för oss sedan dag ett, han kommer bli (och är!) den mest kärleksfulla och omtänksamma morfarn som finns. Så alla ni som har bonusbarn, tänk på att ert beteende kan göra att barn faktiskt förlorar en förälder.
Verkligen <3
Brukar inte kommentars sånt här men blir så provocerad nu också precis som du fast av annan anledning haha. Jag tycker faktiskt inte man kan tycka om något man inte varit med om. Inte heller tro att alla situationer är likadana. Det är ju som att säga att alla som inte ammar är knäppa för att man själv ammar, typ. Jag är bonusmamma och har varit i 5,5 år till en nu 15 årig kille och en 10 årig tjej. Vi har nu även en dotter på 2,5 år ihop. Om pappan ska bort så får barnen själv välja men offtast vill killen vara hos mamman och tjejen vara hos oss. MEN jag har alltid varit närmare tjejen. Jag har gjort allt för att det ska funka med båda barnen men jag och killen klickar helt enkelt inte. Sen kan tilläggas att du skrivit en del om att det är jobbigt att ha barn. Det är tufft att ha barn ibland och ännu tuffare att ha 3 stycken. Ibland tar energin slut och då någonstans så lägger jag min sista energi på mitt barn. Det låter kanske hemskt men de andra barnen har varsin förälder som väljer dom först i alla lägen. Samma här. Jag tror inte man kan hålla på att kasta massa skitbpå någon pga en fråga när man inte vet bakgrunden. Hon frågade om det är ok, hon skrev inte att hon inte tyckte om dom?! Jag har också bett min partner fråga mamman om jag är trött eller har mycket på jobbet osv om han ska resa iväg. Men det är också jag som gjort alla födelsedagskalas, alla adventskalendrar, köpt barnens kläder osv osv. Allt är inte svart och vitt- livet är en hel radda grått också <3
Om du försökt med pojken så tycker jag inte du ska behöva förvara dig eller blir provocerad. Däremot finns det flera som bara blir ihop med partnern och inte tycker att de borde få ”allt annat” på köpet. Och det är det jag tycker är hemskt. För i slutet av dagen är dessa barn, även fast de kan vara as jobbiga (!) så är de barn. De kan inte välja utan bara måste finna sig i det som föräldrarna bestämt. Därför jag tycker det är så viktigt, tom extra viktigt som bonusförälder att göra sitt yttersta. Det handlar ju om barn som inte gjort något val <3
Jag tror de allra flesta vill att de ska funka faktiskt. Har svårt att se att man lever hela sitt liv med personer man inte tycker om eller bryr sig om pga en man/ kvinna. Det är alldeles för många dagar i ens liv liksom. Funkar det inte går det ju ut över bonusmammman eller pappan också. Har faktiskt svårt att se att man går in i en relation och inte har de bästa intentionerna men sen kanske det funkar mer eller mindre bra pga massa olika anledningar. Mycket beroende på relationen mellan föräldrarna tror jag eller mognadsgraden på bonusmamman/ bonuspappa. Men det är bara min åsikt! Jag fortsätter tro att de allra flesta människor vill och gör sitt bästa men har olika förutsättningar pga livet ??♀️
Jag önskar det vore så. Men känner flera exempel där det inte är så. En bonuspappa som aldrig hjälpt till med vardagspusslet med bonusbarnen då de ”inte är hans ansvar”. Sen att mamman är ett pucko och var kvar där är en annan sak men jag har sett flera exempel. Hemskt är det. Bara hemskt. <3
Hejsan nu är det jag igen (som skrev frågan)!
Jag vill också bara poängtera att jag blev kär i pappan till stor del just för att han är pappa. För att han är världens finaste pappa och för att jag älskar den sidan av honom och se hur fantastisk han är mot sina barn.
Jag älskar att jag fick dom på köpet. Och jag känner att dom älskar mig. Vi gör allt ihop och under stora delar av vårt förhållande har vi haft dom på heltid då det varit struligt med mamman.
Som sagt var frågan ställd dumt. Den handlar ju egentligen inte alls om barnen utan snarare om huruvida man som partner tar varandra för givet för mycket. Men som sagt jag förstår att det inte kom fram på de få raderna jag fick plats med på instagram.
Tycker inte du har något att förklara Carro. Däremot tycker jag du ska dra din partnerns örat o kräva att han åtminstone försöker planera om sina jobbresor. Det är han som satt barnet till jorden, men självklart måste det vara väldigt bekvämt o skönt för honom att du alltid ställer upp. Tycker dock d är orättvist från honom för det handlar om att han nekar barnet den tid o uppmärksamhet han är skyldig barnet. Det handlar inte om att du skulle vara en dålig bonusmamma som inte accepterar ”hela” paketet”. Jag hade blivit skogstokig om mitt ex förväntat sig att hans nya partner ska ta hand om vårt barn medan han är ute o reser. Kram o du e grym Carro ❤️❤️
Till dasha: försök inte lämpa över detta skuldsättande på mammorna. Hela kommentarsfältet e ju fyllt av hemska berättelser om styvmammor som hindrat umgänge PGA en idiot till pappa. Det är ALLTID allltid den biologiska förälderns ansvar att införliva ett nytt liv med ny partner o sina egna barn. Ingen bonusförälder skulle bete sig så som dessa vidriga mammor som hindrat umgänge – om inte pappa tillåtit det eller satt upp gränser. Sätt skulden där den ska va. Hamnar du i en sån situation så äre Douglas ansvar o inte hans nya tjej som ska ta din plats. Skiljer han sig från dig får han va beredd på att va mamma o pappa varannan vecka. Problemet är att de allra flesta pappor skiter i att vara varken mamma eller pappa. Vilket tillåter dessa hemska styvmammor att diktera.
Tycker att Caroline Sofie förklarade sig himla bra här i kommentarsfältet. Du verkar vara en grym bonusmamma ❤️ Tyvärr har jag själv dålig erfarenhet av bonusförälder. Tack och lov är jag vuxen och var det när mina föräldrar skiljde sig för jag och min mammas nya partner kommer inte överhuvud taget överens. Vid två tillfällen har han tafsat mig på rumpan. När jag har tagit upp det med mamma som en av orsakerna till att mannen ifråga och jag inte kommer överens märker jag att hon inte tror på mig och hon säger att hon har konfronterat honom och att han ”inte minns att något sådant hänt”. Det är helt sjukt. Vi ses nästan aldrig längre pga detta. Hon har helt valt honom före mig. Min man och jag har barn och jag skulle aldrig låta mamma ha med sig sin partner hit och barnvakta eller liknande för då skulle jag för evigt vara orolig för att han skulle förgripa sig på barnen. Min mamma vet det och säger därför att han aldrig får följa med hem till oss. Ok fine. Men hur sjukt är det inte att hon inte kan ta med sin partner hem till sina barnbarn för att han ev kan förgripa sig på dem? Det är upp och nervända världen. Hade det varit min partner hade jag inte tagit i honom med tång. Hade aldrig mer velat se honom. Men mamma säger att ”han är en snäll man”?? Behöver jag säga att jag inte älskar min mamma längre?
Tack <3
Och usch vad hemskt att det kan bli så fel. Jag har själv en bonuspappa (som kom in i livet när jag var i tonåren) och har haft turen att få en helt magisk sådan som jag aldrig skulle kunna klara mig utan. Han är en stor inspirationskälla för mig kring hur jag vill vara mot mina bonusbarn.
/CS
Hemsk mamma du har. Alltså jag vill inte ens tänka på vad han tvingat henne att ställa upp på eller vad han fått henne att normalisera. Tycker du gör helt rätt i att förbjuda honom till umgänge o hade önskat fler värnat om sina barns integritet!!!! Kram till dig
Jag blev också sjukt provocerad av den här frågan först!
Men… tyvärr(!) Så har inte alla en lika fin inställning till ”stjärnfamilj” konceptet ?
Relationer kan vara trasiga, någon kanske ville skiljas men inte den andra osv. Vilket gör att en bonus-förälder kan komma in i en väldigt infekterad relation och inte alls välkommen av den andre föräldern! Ofta är det just bonus-mamman som kommer i kläm av många olika anledningar. Tyvärr är det inte helt ovanligt att pappan inte vill ta ansvaret för barnen, eller mamman som inte vill att bonus-mamman ska ”ta över”, jag har tyvärr varit med om mammor som inte alls vill släppa in den nya kvinnan i livet.
Nu blev det väldigt långt här ? Men kontentan är väll att alla reagerar olika och rollen som bonus-mamman är inte alltid självklar ?♀️
Förstår att det inte är lätt! Är det inte ens i vanliga familjer utan bonusar hehe. Men vad jag menade är att det är vuxnas ansvar att barnen inte far illa <3. Att de vuxna ska göra sitt yttersta för att barnen ska ha det bra och må bra.
Jag är bonusmamma åt en idag sjuåring som kom in i mitt liv för drygt fyra år sedan. Min sambo har ett jobb som gör att han är borta mycket kvällar och även en del övernattningar, men jag har aldrig sett det som att jag är ”barnvakt”. Han bor här, vi lever ihop under samma tak som en familj!
Hans barn och våra barn – alla är dom barn som vi älskar villkorslöst!
Jag vabbar, hämtar, lämnar och kör till aktiviteter. Det är inte bara pappas vecka i vår familj, vi alla blir gladare när han är här så självklart vill jag ha den tiden trots att min sambo inte alltid är hemma! Det är VÅRT hem och det är komplett dom veckor han är här ❤️
Åh blev ärligt helt gråtig av denna kommentar. Precis såhär jag menade. Det är inte ”pappavecka” <333. Mysigt!
Fast det där tycker jag är helt orimligt. Om man är varannan vecka förälder (vilket jag nu utgår ifrån att din sambo är) VARFÖR planerar man in jobbresor då? Finns alltid alternativ. Jag lever själv ett karriärsliv med två barn men har hittills inte varit borta från dom mer än någon natt en gång i kvartalet. Finns andra som kan jobbresa, finns Skype osv. Så kom inte med d skitsnacket. Kan en pappa ej prioritera sina barn framför jobb så vafan har han skaffat barnen för? O varför skulle det vara bonusmammans ansvar när hon inte ens tagit det beslutet? Förlåt men fy vad avtändande med såna ansvarslösa pappor som flyr fältet så fort det kommer in en ansvarsfull bonusmamma.
Exakt pinsamt
Men nu får du väl ta och hejda pressarna och tagga ner? En så nedlåtande och ointelligent kommentar.
Jag förutsätter att alla familjer, såväl stjärnfamiljer som kärnfamiljer, gör det som passar bäst för dom. Oavsett om man är man eller kvinna! Och jag som bonusförälder har i allra största grad valt denna situation. Barnen fanns innan mig. Hade jag inte tänkt acceptera det fullt ut borde jag inte ha fortsatt med min sambo – DET om något är väl ansvarslöst, både från förälderns och bonusförälderns sida.
Jag tar åt mig exakt noll av din kommentar för här hemma är vi alla glada, lyckliga och mår bra i vår situation. ❤️
Det känns som att du kanske är så pass inskränkt att du inte kan se utanför din box, men vår situation kanske kan ge dig perspektiv så jag väljer att dela med mig ändå:
Min sambo är elitidrottsman (finns såklart kvinnor i exakt samma situation!) och under säsong är han borta mer än genomsnittsföräldern, för det funkar såklart dåligt över Skype.
Men den andra delen av året, off season, är han alltid ledig. Barnen behöver inte gå på fritids en sekund (utöver det dom väljer själva). Dom får vara lediga hela loven med sin pappa. Han kan lägga dom varje kväll. Kör dom till alla aktiviteter och deltar i allt.
Tänk också då att han kunde vara ledig med vår lilla bebis ett halvår på heltid utan att ta en enda föräldradag, vilket betydde att vi var hemma tillsammans heltid det halvåret.
Få förunnat och alls illa kan jag lova ❤️
Tycker snarare ditt svar framstår som tämligen ointelligent då du missar min poäng. För min del kommer barnen alltid och ovillkorligt först. Och en biologisk förälder som inte klarar den prioriteringsordningen är den som ska skuldsättas, ej bonusföräldern som Dasha fick det till. Det är hans ansvar att få med bonusmamma på tåget, inte 1) lämpa över allt ansvar på henne eller 2) förneka sina barn o låta bonusmamma diktera villkoren (apropå det många vittnar om i kommentarerna). Om nu du o din familj är nöjda med ert upplägg så superfint! Jag utgår ifrån att det är den lösning som är bäst för era barn. Men om man tittar bland kommentarerna här så kommer de flesta frånskilda pappor lindrigt undan och deras oförmåga att va med sina barn har satt sina spår. Jag utgick ifrån att ni var en av dom. Sorry för det!
Hej Dasha!
Tycker det är så fint att du uppmärksammar detta, för det behöver verkligen uppmärksammas. När jag var i 15-års åldern hade jag en bästa kompis med skilda föräldrar, och en bonusmamma. Denna bonusmamman var extremt taskig mot min bästa kompis som jag vet försökte med allt för att få bonusmamman att acceptera henne. Hennes pappa och bonusmamman hade en egen son som då var typ 2 år, och sedan bonusmammans äldre son som också bodde i samma hus. Min bästa kompis Mamma bodde ca 3 timmar bort så hon hade liksom ingen annan stans att ta vägen. Visst att det kan vara en trotsig tonårstjej som kan orsaka olika konflikter men jag vet idag när jag är äldre och tittar tillbaka på situationen att det inte var så. Det var bonusmammans som helt enkelt hatade min bästa kompis. Bonusmamman sökte konflikter i minsta fel som min bästa kompis gjorde vilket ledde till att hon flera nätter sov hos mig eftersom det inte gick att sova hemma. Jag tror också att detta fortsatte pga pappans blinda kärlek för Bonusmamman.
Idag har jag ingen kontakt med den här tjejkompisen och vet liksom inte hur det är med den familjen, men jag hoppas att det kan ha blivit bättre när hon blivit äldre osv.
I år har jag varit Bonusmamma eller C/Omamma som vi säger i 10 år !! Har sedan dag 1 alltid haft han hemma när jag varit ledig (redan innan vi fick gemensam son) eller hans föräldrar varit borta/jobbat!!! Jag visste vad jag gav mig in på när jag träffade min man och vilken grej att få 2 för 1, samt en fantastisk relation till hans mamma och syskon!!! Har kämpat o stöttat/väglett honom dessa år, och idag när folk frågar hur många barn jag har svarar jag alltid 2 för vi är en familj och ALLA älskas villkorslöst oavsett blodsband!! Helt enkelt tycker jag att kan man ej ta sig till ”alla” gå då ej in i relationen.
Precis SÅ. Precis såhär det ska vara. Man får två inte en i en sådan här relation. Fint av dig ♥️♥️♥️♥️
Så svår situation. Jag är bonusmamma åt en tjej på 5 år som tyvärr inte har någon mamma närvarande. Hennes pappa jobbar borta varannan vecka så då är vi helt ensamma och sedan bor vi ihop som en familj alla 3 varannan veckan när hennes pappa är hemma. Men när han är hemma så vill han ju göra egna grejer också, träna, kanske gå ut med en kompis, jobba på grejer hemma, enkla saker som att hjälpa grannen. Dock så innebär ju detta att jag blir ”barnvakt” även när han är hemma och resultatet av det här är att jag spenderar mer tid med hans dotter än vad han gör, vart ska min egentid finnas om jag faktiskt inte ska kunna säga nej ibland?
Tragiskt faktiskt. Tycker du ska prata med honom om detta o lägga fram det precis så som du skrev. Barnet har mist sin mamma men verkar även halvt ha mist sin pappa. Fråga honom hur han tror att det får barnet att känna när han är så frånvarande? Det är ju snarare så att han borde tagit ett större kliv när den ena föräldern gick bort. Fattar han inte grejen dra honom i örat till terapeuten!!!
Fy faan så tragiskt rent ut sagt. Vilken mansbebis.
Spot on Dasha!!!
Alltså, jag tycker denna fråga är så svår! Jag är själv bonusmamma till en 5- och en 6-åring, och vi har en gemensam 1åring. När min fästman är borta brukar han ofta ha kontakt med barnens mamma som tar dem, annars är de såklart med mig och så får vi hjälp av farföräldrarna om de har möjlighet istället. På samma sätt har vi barnen här när mamman är borta, då deras bonuspappa också har barn sedan innan. För vår del så är detta enklast rent logistiskt för alla parter, och mamman/pappan vill ju såklart ha sina barn så mkt som möjligt, och om den andra parten då är borta så tar biologiska föräldern gärna extra dagar. Det är inte för att vi bonusar inte vill vara med dem 🙂 jag har till exempel en egen aktivitet med mina bonusbarn varje vecka, oavsett vilken vecka det är. sedan håller jag med någon som kommenterat ovan, när man har egna barn också. Mina bonusbarn har två föräldrar som alltid sätter dem i första rummet, OCH två bonusföräldrar som älskar dem. Mitt biologiska barn har ”bara” mig och din pappa, och då tkr jag att jag på samma sätt som att det är mitt ansvar att älska mina bonusbarn också att det är mitt ansvar att ge mitt biologiska barn extra extra mycket kärlek, så inget barn i stjärnfamiljen känner sig utanför, utan att alla känner att de har föräldrar som sätter dem först! Men som sagt, klurig fråga, och jag tror inte det finns ngn universallösning som är 100% rätt för alla!
Min pappa träffade en sån hemsk kärring som bara såg sina egna barn, som tur var så fick jag min pappa att göra slut med henne, var bara 10år men såg mycket väl vad den kärringen gjorde 🙂 Det tog såå hårt på min pappa men han gjorde det för vår skull. Sen träffade han en underbar kvinna som tog in oss allihop (vi är 5barn) med öppna armar, även om hon själv hade 2 barn sen innan. Vi är en stor familj vid högtider osv ?❤️ Men hon är ”mormor” till mitt barn och älskar mitt barn lika mycket som sina egna barnbarn! ? Har ingen respekt för människor som inte accepterar sin partners barn.
Jag själv är sepererad och har ny sambo, en underbar bonuspappa. Vi har en dotter gemensamt på 10 månader. Sen mina barn sen tidigare är 13 och 15 år.
Deras pappa träffade en ny. En 10 år yngre tjej med ingen livserfarenhet.
Hon blev kär i han.
Hon sa inte ens hej till mina barn första halvåret. Sen en dag så hade hon flyttat in. Utan att barnen fått vara med i beslutet, blivit förvarnade. De känner att det går en främling i deras hem. De kallar det inte hem längre. De är mer hos mig och det tar emot att åka dit.
Jag fick prata allvar med pappan och nu hälsar hon på barnen men ”pratar” inget med dom.
Det var en väldigt snabb inflyttning.
Jag bär på detta och är väldigt upprörd över hur saker skötts.
Har t om frågat pappan om hon ens gillar barnen, sagt att de är i hennes liv så länge du är det.
Jag tror att barnen kommer vara här snart på heltid. Inte för jag vill att de ska förlora tid med sin pappa. Utan för de vill det själva.
Jag jobbar för att det ska bli bättre.
Men undrar om det blir det…
Håller verkligen med! Jag träffade min sambo som 19-åring, hans dotter var då 4 år. Idag är bonusen 14 och vi har två gemensamma barn på 4 och 2 år. Skulle aldrig göra skillnad på barnen, vi är en familj tillsammans. Tänk vilken stor del man har i barnets liv som bonusförälder. Hoppas verkligen min bonus växer upp och kan tänka tillbaka på barndomen och minnas mig med en positiv bild. Allt annat är ett misslyckande för mig.
Det är ju dock en HELT annan sak att älska en man/kvinna och dennes barn och att vilja ta hand om barnen. Kom igen då ni har 3 egna barn er partner har 2 sen tidigare och pappan vill åka på
fotbollsresa för 3e gången samma år (plus bakfull en vecka efter hemkomst). Pappan bör väl planera sina resor på mammaveckan om möjligt ?
Som sagt kom igen då ni själva ska hämta/lämna 5 barn på 3 olika ställen sen jobba 8h som ”vanlisar” gör.
Jag tycker absolut att bonusföräldern bör ta ansvar, men i slutet av dagen så är det förälderns ansvar att välja en partner som visar barnen omtanke och respekt. Och att välja bort partners som inte gör det.
Viktig fråga. Bra att du tar upp detta!
Enligt min upplevelse är det här typiskt för män/kvinnor, det vill säga den biologiska mamman och pappan. Mammor tar mer ansvar för sina barns välmående och således också i nya relationer. Mammor har också mycket enklare att förstå barnens känslor utan att barnen kanske behöver säga något. Sen finns det såklart undantag, men det här är min upplevelse utifrån min barndom men även vänners barndom.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var ett år och båda mina föräldrar träffade nya inom kort. Min bonuspappa är en riktigt bra bonuspappa och bättre pappa än min biologiska, mycket för att min mamma har ställt krav från start (har jag fått reda på nu senare i livet) och även varit tydlig med att mina barn går först och passar det inte så kan inte vi vara ett par, lite som du tänker Dasha. Medan min bonusmamma inte alls varit speciellt intresserad av mitt liv eller speciellt snäll, mycket för att min pappa valde sin nya familj och inte ställde krav eller inkluderade mig i deras liv.
Jag tycker att det största ansvaret ligger på den biologiska föräldern både att inse att den personen har främste ansvaret för barnet, så det kanske inte är rättvist eller rätt gjort att prioritera jobb före barn på barnveckorna. Men det är också den biologiska förälderns ansvar att se till att det finns kärlek, trygghet och en vilja att finnas där för HELA familjen som bonusförälder.. Tar man det ansvaret som förälder så kommer det inte finnas utrymme för bonusföräldrar som inte skulle ta sig an barnen heller. Men, jag håller också med att gå fan inte in i en relation med någon som har barn om du inte vill ge dig helhjärtat in i relationen.
Mycket vettiga kommentarer. Spontant kan jag känna att om mina barn fick en bonusmamma och deras pappa skulle resa bort under den vecka barnen var där så hade jag blivit riktigt ledsen om jag inte fått frågan att ha dem under den veckan/tiden när pappan är bortrest.
Oavsett hur nära relationen må vara till bonusmamman så är det mina barn och jag skulle ju missa massa tid med dem pga ”varannan-vecka-liv” och hoppa för möjligheten att ha dem lite extra.
I slutändan är det svårt att sätta sig in i någon annans situation det är så mycket mer som påverkar! I alla relationer, känslor och bakgrundshistorier…