Kategori: GravidInspo

KROPPEN.

Hur magisk och fantastisk är inte kvinnokroppen? Innan det kommer pekpinnar vill jag betona att allas kroppar är olika och alla läker och återhämtar sig på olika sätt. Jag har tex låg smärtgräns andra känner ingenting OSV OSV.

Men idag, fyra veckor efter Atlas födelse så känner jag mig bra i kroppen. Inte sådär bra att jag snörar på mig löparskorna och kör ett träningspass men så pass bra att allting i det vardagliga livet fungerar bra. Jag är fortfarande svullen i magen, så får inte igen mina vanliga byxor. Och så är mina höfter bredare än innan. När går höfterna tillbaka? Någon som vet?

Jag har ju aldrig haft en helt platt mage utan alltid varit lite mjuk om mage. Men alltid ändå kunnat dra ihop ett par byxor och liksom ”tryckt in” det där mjuka hehe om ni förstår hur jag menar? Men nu är det hårdare och framför allt fortfarande lite öm där så får inte alls igen mina vanliga byxor men det är nog det enda som inte är som vanligt än. Och avslag har jag ju fortfarande. Men det kan man ju ha fram till åtta veckor efter en förlossning. Det har man ju även om man gjort ett kejsarsnitt. För man blöder från såret där moderkakan suttit fast mot livmodern.

Vad mer? Jo snittet läker fint. På sidorna är det bara lite rosa/rött för där var det nog tunnare snittat men i mitten är det fortfarande mörkrött för där skars det nog djupare. Det ömmar inte men däremot känner jag att jag är riktigt svag i ryggen. Har dålig hållning och det hör nog ihop med coren tänker jag? Magmusklerna är fortfarande obefintliga. Men jag är peppad på att börja träna lite lugnt om fyra veckor! I alla fall verkligen ryggen och magen. Måste få tillbaka hållningen och styrkan i den. Men nu kollar vi på kroppen de senaste veckorna!

Två dagar efter förlossning:

Två veckor efter förlossning:

Fyra veckor efter förlossning:

Hehe, kolla på brösten på bilderna från två veckor vs fyra veckor. Det är alltså jag som precis ammat och inte ammat på några timmar!!! Skillnaden!

Ja hörrni. Vad säger man? Nu är det inte mycket kvar av tiden med Baby i magen. Känns surrealistiskt alltihopa om ni frågar mig. Ska jag verkligen få ett barn? Jag? Trodde ni det? Ni som följt bloggy länge.

Jag har ju givetvis hoppats av hela min själ men tänkte ett tag att jag kanske älskar barn för mycket. Kommer bara pga det inte bli välsignad med egna. Men så tänkte jag att jag kanske inte kommer träffa någon som orkar med mig heller och få leva ensam. Det gick ju bra! Hade ju bara inte träffat rätt? Det är ju en klyscha men fy fan vad man fattar när man träffar rätt. Man fattar varför det inte fungerat med någon annan. De var ju inte min person. Nu har jag hittat min person. Min bästa människa som inte bara orkar med mig utan som jag också fått skapa en mini version av oss med.

Jag är så nervös och rädd och spänd inför måndag när vi ska få träffa denna lilla version av oss. Kommer han ha nå hår? Kommer han vara cool som Douglas eller kommer han ha mitt temperament? Vems näsa och vems läppar kommer han han? Kommer jag se mig själv när jag tittar på honom?

Hur kan man förbereda sig på detta otroliga möte. Overkliga möte.

Här hemma längtar vi något oerhört i alla fall.

Här ser ni några fina bilder som Lisa Höök tog av mig tidigare i veckan. <3.